Godmorgon
God morgon.
Det kan man ju kalla det, antar jag. När jag gick ut ur huset och skulle borsta av bilen, då ser jag att Hans står och gömmer sig bakom en gardin och lyfter på den lite då och då. Jag tycker det känns löjligt att han smygtittar, vad vill han att ska ske?
I fredags när jag skulle prata med honom så tittade han inte på mig under hela samtalet, fruktansvärt respektlöst, jag hade hoppats på att han i alla fall kunde visa någon form respekt mot mig. Men han har väl bestämt att det är fel. Att allt jag gör och kommer göra är fel. Kanske stör jag honom när jag startar bilen på morgonen? Tja, jag vet inte vad han vill, om han njuter av att leta fel. Uppenbarligen.
Jag har faktiskt kollat på andra boendeformer, men det finns ju inga lägenheter. Två lägenheter i Transtrand, den som Alfreds mamma bodde i (läs: en trea) och en tvåa, tvåan hade ju varit perfekt, men tillträde 1 maj. Det som stör mig mest är ju att jag känner mig som hemma i mormors lilla stuga, det känns som mitt hem. Men det är ju surgubben som gör att det är svårt att trivas på gården, men kanske blir det bättre. Han kanske lär sig att leva med det. Varför ska han få iväg mig för?
Men sedan finns det vissa bekvämligheter som jag inte trivs med, att jag inte kan duscha och njuta, att det är en pers istället för något jag förr såg fram emot. Jag sover inte ut på helgerna, jag går upp och eldar. Jag kan inte diska vid diskhon, utan måste stå vid mitt köksbord. Det finns inte heller någon fläkt så det blir matos i hela huset, jag luktar väl det jag lagat nästa dag.
Men ändå trivs jag, och sover bra.
Vissa bekvämligheter kan man väl lösa med hjälp av pengar, men den här gubben är svår att lösa med pengar och tålamod. Det finns ingen tålamod i världen, det tror jag inte. Jag vet ju att det finns en snäll människa i den bittra gubben, men han vill inte visa mig den längre. Usch och fy.
Nej, nu ska jag sluta skriva!
Ska ta bort min frustration på rapporterna istället.
Ta hand om er.
Puss Linda.
