Jag observerar
Jag möter en man i korridoren på jobbet, han tittar ner i marken, han ser osäker ut. Mitt huvud är i en bra höjd och jag känner mig mer självsäker än vad jag gjort på länge. Jag trivs här med mitt vattenglas. Mannen verkar inte ignorera mig, för när jag säger hej hej med min trevligaste röst så tittar han upp för en snabb sekund och hälsar tillbaka. Jag vet inte varför han verkar se så osäker ut, han har ju en större rank på företaget än vad jag någonsin kommer att ha. Jag funderar: trivs han inte på sitt jobb, eller kanske var han bara trött? För kan en människa med ett perfekt jobb och en underbar lön vara osäker? Ja, det kan man nog. Det kvittar nog vad man än jobbar med.
Han kanske inte är lika bra på att dölja osäkerheten som jag själv är. Mitt kroppsspråk talar om att jag är stolt och tycker om mig själv, men i själva verket är jag väldigt självkritisk. Inte vad jag gör på jobbet, för jag vet att jag gör ett bra jobb och mina extra uppgifter gör jag bra. Men hemma framför spegeln så står jag drar och sliter i varje fettveck på min kropp. Detta är inte okej, här är jag tjock, det här måste bort bort. Men det är lättare sagt än gjort, jag tränar och jag försöker äta lite nyttigare. Men jag går bara upp, jag vill inte gärna ställa mig på vågen. Den helvetesvågen visar att man väger alldeles för mycket. Min idealvikt är 45 kilo, jag vet att på bmikartan är det undervikt. Men jag trivdes med den vikten. Det lät bra, men det låter inte bra i andras öron. Jag kan ju trösta andra med att jag kommer aldrig nå den vikten, den gången då är jag anorextisk. Vågen är med andra ord en ångest. Jag vet ju att muskler väger mer än fett, men jag trivs inte med att gå upp bara för att jag tränar, jag tränar ju för att gå ner och få mina fett på kroppen. Jag vill ju vara en vältränad person, men min kropp är nog inte till för att se ut så, de har den aldrig varit. Jag har alltid varit en knubbis, och kommer nog alltid att vara.
Men jag har i alla fall en pojkvän som älskar mig för den jag är, som blir sur på mig när jag står och observerar mina fettvalkar i spegeln. När jag lutar mig fram och tittar på valkarna som kommer fram. Han tycker jag är fånig. Och det är jag nog.
Men jag döljer det på jobbet, och på stan. Då går jag med huvudet högt och ser väldigt självsäker ut.
du är väldigt fånig
