Inlägg som skrevs igår.
Ja, vad ska man säga?
Tandläkaren i Sälen var nöjd med min prestation gällande att borsta tänderna. Hon hummade glatt att det inte kan vara lätt att borsta tänderna när man har fullt med järnskrammel i munnen, men det gör mig ingenting alls längre. För nästan två år sen var den en päst att ha denna tandställning i munnen, men justnu tänker jag inte ens på att den finns där. Dock när jag spänner den nedrans tandställningen så gör det ont i en dag, eller två om jag har otur. Och ibland har jag otur, men de senaste gångerna har jag överlevt.
Inga hål, men lite tandsten hade jag i alla fall. Men vilken normal människa har inte det? Jag älskar den nya sprängmetoden de har mot tandsten, det var inte ens jobbigt att hon tog bort det åt mig. Jag bara tackar och bockar.
Jag kan inte låta bli och tycka att bananlacken är barnsligt god, jag har inte mycket kvar av det i munnen efter jag lämnade sälens vårdcentral. Men vad gör det? Marie gav mig ju flourtuggummin som tack för att jag hämtade och skjutsade henne en helg för ett tag sen.
Idag ska jag boxas igen, jag kommer väl inte kunna röra mig denna helg heller, men jag har lovat mig själv att jag måste stretcha! (stavas det stretcha?)
I helgen är jag ensam, ingen Alfred. Han är i Jönköping.
Så jag ska nog gå på julmarknaden på söndag i alla fall.
Ta hand om er allihopa!
Kärlek!
