LindaAntonsson

Nu sitter man i Malung, med en stor glädje över att den är skit tandställningen snart ska ut. Det är inte alls många gånger kvar, så det är en stor lättnad. Jag fick nästan tårar i ögonen när Rolf talade om det.
Pappa bjöd på smörgåstårta idag, den var inte alls lika god som det brukar vara, men visst var det gott.

Kan väl villigt erkänna att jag inte har något alls att skriva om. :)

Jag sitter på jobbet och har för tillfället lunch, i en tjugo minuter till. Sedan ska jag upp och städa servicebyggnaderna. Jag kan inte sluta räkna ner timmarna tills jag får åka till rhodos. På måndag slutar jag mellan 12-13, då åker jag till tandläkaren sedan direkt till pappsen. Som vi då ska fira i förskott med smörgåstårta, sedan på tisdagen ska jag vaxa mig, bikini och benen. Detta gruvar jag mig för en aning, men men.
Sen på onsdag morgon tar vi tåget till arlanda, sedan lyfter vi kl 17. :) Jag längtar massor!

Hoppas bara inte att lillasyster blir sjuk, det tycker jag inte verkar som en bra idé.. :/

Ja, på återseende.
Lär inte ska blogga när jag är utomlands.

Jag ligger ensam i soffan, det är verkligen ingenting på tvn och jag känner mig lite smått deppig. Det verkar ligga i min natur numera, något skumt är det. Kanske är det solens frånvaro som gör mig så här deppig, eller så är det bara vad framtiden har visat mig ..
Jag trodde att min blogg skulle förgyllas med kärlek och glädje, men justnu mina vänner.. Så kan det bli en hel del depp, ni kan ju hoppa över de inläggen om det blir jobbigt.
Men jag måste verkligen få skriva av mig lite.

På återseende

Jag sitter här, och ja. jag är ensam.


Jag vet inte alls vad jag ska skriva om, men jag försöker fördriva min tid, men det går väl inte alls så jättebra.
Jag kommer inte få någon fast tjänst på Caravan Club, i och med det så kommer jag ju hålla utkik på jobb i västerås och någon annanstans. För när jag inte har en fast plats så kommer jag inte vilja vara kvar. Då ser jag ingenting.
Hm. Men något som jag ser fram emot är min sista dag för sommaren på Caravan, inte för att det är sista utan för då menas det att jag kommer få åka på en utomlands semester, jag ser fram emot sommarsolen. Den har jag ju knappt sett i sommar.

Justnu ser jag på Kristallen, äntligen något att se på!
Jag väntar på en msn dejt, som inte är planerad.

På återseende.

Har ni någonsin haft känslan av att känna er svikna? Att någon sårar en för att dem väljer rätt beslut, eller för er själva är det de sämsta beslut man kan ta. Men det är inte din tur att avgöra saken.
Så känner jag mig, jag förstår att han vill plugga, men jag känner mig sviken som blir lämnad här ensam i en tom lägenhet. Och saken blir ju knappast bättre att framtiden är oviss bara med vart jag ska få bo efter oktobers slut datum.
Jag skjuter bort människan ifråga för att slippa känna mig sårad i slutet, kanske är det fel. Kanske ska jag ta vara på den korta tid vi har kvar tillsammans. Jag är kanske även lite orättvis som redan avslutat vad vi för lite mer än tre år sedan påbörjade utan ett medgivande ifrån din sida. Men jag känner mig sårad, så jag sårar dig.

Förlåt.

Idag ska jag åka med mamma till Malung, hon ska till sin kompis och jag ska åka till pappa och äta kräftor, sedan får vi se om jag ska åka förbi emma. Är inte jättesugen på att supa, men vi får väl se.

Är det meningen att jag ska gråta? Är det meningen att jag ska sitta här och nästan tycka synd om mig? För det finns folk som har det mycket värre än vad jag har.. Men justnu känner jag mig olycklig. Och det är då jag önskar att jag inte var ensam, inte satt otröstad utan att du var här, för hur mycket du än sårar mig så får du mig alltid att le, oavsett. Det är en egenskap jag kommer sakna, och jag är inte säker på att någon annan kommer att ha den. Vem vet? Kanske hittar jag någon som finns där som du finns, kanske inte.
Jag försöker vända upp och ner på alla känslor jag har, men jag finner ingen rätsida på allt.

Saken blir ju inte bättre att jag blivit av med boendet jag faktiskt älskar och börjar känna trygghet i. Nu ska jag rivas upp och behöva flytta. Nu ska jag behöva flytta till en fallfärdig lägenhet eller hem igen. Hem är ju en trygghet, men det känns knepigt att flytta hem när man väl flyttat ut..
Jag vill kunna somna i lagom tid och slippa vända och vrida på mig.

Så, nu har jag släppt ut lite av det jag känner......
Kanske går jag vidare snart och kan bli glad.

Ja, nu är detta sista halvtimmen på min dag på Caravan, sedan ska jag få vara ledig i fyra hela dagar och en halv, Det ska bli så jävla skönt att få bara slappa.. Dock vet jag inte vad jag ska göra, lite besultsångest över helgen. Vi får se om jag åker ner till Malung, käkar kräftor hos pappa och sedan går och säger hej till emma..
Ja, det märks väl.


Ordinare personal är tillbaka ifrån semestern, det känns trevligt att ha någon att prata med på dagarna.. Dem har försagt sig lite, men jag vågar fortfarande inte hoppas, för då blir jag kanske bara besviken. Men det låter iallafall som att det kan bli en fasttjänst, men mer får vi veta på torsdag när en från riksstyrelsen kommer hit. Jag är jättespänd på att få veta vad dem säger, jag hoppas verkligen att vi får ett konkret svar på vad som händer..

Ja, håll en tumme för min skull .. snälla...

På återseende!

Den här dagen har gått bra, den har tills nu rullat på i ett jämnt tempo, det känns skönt att slippa sucka och vrida på sig hela tiden för man fått träsmak i rumpan. Jag har t.o.m fått prata engelska, det känns lite ovanligt. Bra att få uttnyttja huvudet lite.
PÅ onsdag tror jag att vi får veta vad som händer på Caravan, och vem som får jobb, om någon av oss får det, eller ingen alls. Jag vågar inte hoppas på för mycket!

Ska iallafall åka och kolla på en lägenhet ikväll med mamma, det känns bra. Jag hoppas att den är OK. Det stod nyrenoverad i annonsen, men ja.. Enligt han som är lite som en vaktmästare så var den risig.. Hm?
Ja, vi får väl se.

Framtiden får visa.

Fick ett mail igår, eller rättare sagt jag fick två. Ett med en glad nyhet, och ett annat med en väldigt tråkig nyhet. Vilken vill ni att jag ska börja med?
Jag börjar i den ordningen jag läste dem. Högis vill att jag ska komma på arbetsintervju! Det tycker jag känns väldigt kul! Lars på Fastighet LV skickade och sa att jag tyvärr måste flytta ut ur skistar lägenheten, för Experium skulle ha den.
Så jag har varit runt och kollat på lägenheter, jag får väl inte vara kritisk i dessa tider, när det är bostadsbrist! Men när man bott i den här lägenheten som kostat mig 3500kr vill jag ju inte betala samma pengar för skit.
Men ja, vi får se. I värsta fall får jag flytta hem, vilket jag absolut inte vill!!

Ja, vi får se.
Håll tummarna för jobbsökandet & boendesökandet.

Jag kan erkänna att jag längtar hem till min sköna soffa och min nya tv, vill inviga den.
Något jag inte ser fram emot är ensamheten som kommer krypa sig på, men så länge jag har desperata hemmafruar så kommer jag nog kunna klara mig en stund.
Kommer ju knappt få prata med Alfred den här veckan, han ska utomlands och han startar flygturen vid fem. Vi får se hur det går..
Jag kommer sakna honom, alldeles för mycket. Hur ska dessa fem åren gå fort? :(

Idag är det söndag, i vanliga fall brukar jag ligga och slappa på söndagar, men helt plötsligt har söndagar blivit jobbdagar. Det är ett avslut på den här veckan, men det betyder inte att jag är ledig, jag ska jobba fram till fredag sedan ska jag få vara långledig! Dock har jag ju ingenting för det för min pojkvän kommer sent på måndagkväll, dock är jag ledig halva tisdagen, så vi får väl ligga och mysa i sängen en dag iaf..

Men nu är det söndag, och jag kan inte låta bli att längta till min säng och så ska jag få sova hemma inatt.... Har inte varit hemma på två nätter, har sovit i Transtrand med Nalle..
Hemma väntar min nya tv, mina nya blommor, min nya matta, några kaffeglas, bestick och en matdosa..
För att inte glömma. Köpt mig ett nytt tvbord för 49:-! :)

Min förre detta kollega Katarina sa till mig att det var så vanligt att vi ungdomar säger att vi hatar saker, det är ingenting jag hade tänkt på. Förrän nu. Alla säger det i princip i varje konversation dem håller. Varför hatar vi ungdomar så fruktansvärt mycket? Kan vi inte bara bli lite mildare som att vi ogillar ? Det låter ju trevligare om man säger så.
Bara en filosofi.

Make love, not war.

Det är en viss aura runt ikeas byggnader, det är tjockt med folk och förhållanden sätts på prov direkt man går in igenom ett ikeavaruhus. Våran resa började med att Alfred tyckte att vi skulle ta en kasse och lägga alla varorna i, jag undrade om han var tokig? Sedan letade vi förbrillt runt vart den nedrans vagnen var. Och ni. Den stod såklart på parkeringen, varför då? Varför krångla? När man går på ikea är man så fokuserad på att ta sig in så man glömmer att titta efter vagn förrän man är inne. Och när du väl gått in på ikea kommer du inte därifrån förrän du gått igenom heeeeeeeeeeeela affären. Vi kom ut ur ingången efter ett tag och fick tag på vagnen som sedan skulle fyllas så full som det bara gick. Tänk att jag alltid har rätt.
Sedan började resan mot ikealand, eftersom vi varit uppe sen klockan 4 på morgonen så var ju inte direkt humöret på topp på eftermiddagen, men vi tog oss igenom.. Men jag som trodde att jag skulle njuta av min vistelse på ikealand , tyckte mest att det var drygt, ville lägga mig en av alla sängar på ikea.
När vi väl betalat i kassan så började nästa dryga resa, vi skulle ju köpa mig en tv, jag letade och letade efter tvn jag hittat på nätet, men den fann jag ju inte såklart. Pratade med en lite övertrevlig kille som sålde mig en 50 tums tv, jag hade ju tänkt mig en 47a, men jaja. Nu står jag här med ikeapåsar och en ny tv. Men utan pojkvän.

Jag lämnade såklart inte honom för att vi var på ikea och bråkade, utan han skulle flytta till en liten pytte etta i Västerås. Han kommer plugga i fem år till, duktig kille. Jag förstår inte ens hur man kan överväga att plugga i fem år, det skulle aldrig ha skett för min del. Men jag är stolt över honom, men samtidigt ledsen för jag hade hoppats att vi äntligen skulle få starta ett riktigt liv ihop. Men inte då. Om vi nu kommer flytta ihop så kommer vi stå där med dubbelt av alla möbler, för han har köpt en precis lika tvmöbel som mig. Och vi har köpt lika bestick, men det kan ju bara vara en fördel.

Helst av allt vill jag bara ha tillbaka min pojkvän....

Jag har förstått att han var uppskattad och älskad av många men jag är så trött på alla rubriker som figurerar överallt, på ica, på hemsidor. Ja, han är död. Kan ni inte bara acceptera det och gå vidare i livet? Jag bryr mig faktiskt inte längre, det var ju tråkigt i början. Men media tjatar ju hål på oss läsare, man startar ju ett avsky för Michael, ett som jag nu idag känner väldigt starkt. Förlåt ni alla som älskar honom högt, men jag är så less! Precis lika less som jag var när dem tjatade hål på hela frieriet om Victoria och Daniel, wow. Kul att dem ska få gifta sig, men vi behöver inte läsa om det i tre månader. Det räcker gott och väl med två dagar. Det måste finnas ett stopp någonstans. Jag vet inte hur många veckor det stått något i tidningarna om Michaels död, det spekuleras om vem som mördat honom, vem som är mamma till hans barn, men varför bryr ni er nu om hans barn? Jag kan förstå att man undrar om han mördats, men finns det ingen sannolikhet att han faktiskt tog sitt liv? Att ingen tvingade i honom alla dessa piller, och för den delen så tog han livet av den riktiga Michael för många herrans år sedan. Den är vita människa är inte den Michael som hans mamma en gång döpte honom till. Nej, där har ni fel. Så sluta upp att skriv om honom nu, innan jag & många andra blir tokiga!

Kl 6 är det meningen att flyttlasset ska åka ifrån Sälen, vet inte om dem menar att de ska packa in idag eller hur detta är planerat, jag antar det!
Så då bär flyttlasset med andra ord av till Västerås, vi ska titta på lägenheten och justnu håller vi båda tummarna att Alfred får det snygga köket som är svart/rött... Isåfall är det inte alls svårt att inreda hans lägenhet, han har hittat massor av saker på Ikea, rättare sagt för 6000kr, men allt ska nog inte ner i kundvagnen, men önsketänkande är ju alltid bra..

Eftersom jag inte kommer ha någon tv när jag kommer hem imorgon efter jag och Martin hjälpt Alfred så kanske jag sover hos mamma i helgen. (läs: fan vad jag tjatar om den där tvn)
Men vi får se hur det blir.. Jag kanske får tag på en snygg tv i Västerås, önsketänkande kallas det...

Nej nu ska jag snart öppna receptionen...

På återseende.

Jag vill inte att det ska bli fredag, och absolut inte söndag!!
Jag kommer få vinka hejdå till min pojkvän som åker bort på något han själv inte riktigt planerat, han hade hoppats på Usa, men det blev Kreta. Men man ska vara glad att man bara får en resa sådär. Själv fick jag betala 10.000kr för min. Jag hoppades ju på att jag och Alfred skulle åka på en resa, men han hade inte tid. Menmen.
Min mamma frågade mig hur ofta Alfred skulle komma hem sen när skolan börjar, jag kan inte förmå mig att svara något annat än ALDRIG. För jag tror inte det. Det var ett klagande på att åka ifrån Borlänge hem till mig varje helg, så jag har väldigt svårt att han ska ta bussen för att få träffa mig. Igår fick jag höra  något som lät i princip att han lagt hela vårat förhållande i mina händer och att det är jag som bestämmer vad som händer med det. Så det är jag som förstör det genom att inte följa med till Västerås? Eller vadå? Jadu. Jag vill inte ansvara själv för en sådan sak, det har jag inga krafter till.
Så den 14:e augusti var sista gången jag kommer få se Alfred, tack vare den här resan.. >Adjö.

Jag har länge velat ha en egen hemsida, men det rann ju ut i sanden när min man inte kunde lyssna på hur jag ville ha det, att jag inte alls var intresserad över att ha en gemensam plats hos hans roomie. Jag vill ha min egen plats, med eget lösenord. Bara mitt.

Sista augusti är min sista dag på jobbet, min allra sista. Då ska jag avrunda sommaren, stänga boken men jag hade gärna fortsatt bläddra vidare, vill så gärna ha ett jobb som håller mig fast. Inte fast i byn, utan en trygghet, att veta att jobbet finns där så länge jag vill. Inte tills ett datum, för man fasar det där datumet tills dagen tillslut kommer.
Skulle man haft ett jobb som håller en fast så kanske man kunde längta till datumet där det står semester för första gången, riktig semester, betald dessutom.
Visst får vi en liten semesterersättning, men det är ju inte alls mycket..

Ge mig ett jobb som håller mig kvar en stund.

Nu tänkte jag skriva ett litet inlägg om min framtid och mitt liv.

På fredag så flyttar Alfred till Västerås, han tar med sig mitt enda tidsfördriv på regniga kvällar tvn, och det är inte så att han inte får det. För det är ju hans, men det är ju så att jag kommer sitta med skägget i brevlådan och önska att jag hade köpt en tv för länge sedan, men det är ju en annan historia. Så utan tv kommer jag snart att bli.

I början av oktober så går mitt hyreskontrakt ut, då sitter jag med skägget i brevlådan igen. Utan hem, och kanske t.o.m utan jobb. Att flytta hem känns inte alls som någon möjlighet. Det löser ju sig säkert, det betvivlar jag inte för en sekund, men livet känns lite ovisst för framtiden.

Kanske får jag något fint jobb så jag iallafall slipper vara arbetslös, man kan ju alltid hoppas.

Tänk om vilka ilandsproblem jag har egentligen.

De finns ju klart dem som har det mycket mycket mycket värre än mig, som sitter redan utan hem för att en bomb förstört deras enda trygghet. Och tv vet dem säkert inte ens vad är.. Så jag kanske inte ska klaga. Men nu gör jag det, förlåt. :)

På återseende.

Jag har under ett år klättrat till Guldmedlem på denna sida, och jag är rädd att det kommer bli ännu mera. Visst är det skoj, men jag vill kunna följa mina favoritserier på tv när dem kommer tillbaka till hösten. Hur ska detta sluta?
Men just nu har jag inte ens en tv. Den försvinner på fredag, och då har jag även inga kanaler, eftersom alfred åker med den tv som har inbyggd sådan..
Så nu behöver jag minsann all hjälp jag kan få, VAD SKA JAG KÖPA FÖR TV?!

Minst en 47a med full HD det är mitt krav, sedan spelar det mig inte så stor roll..

Snart checkar jag ut. Ska inte jobba förrän på tisdag igen, och jag kan inte låta bli att njuta redan nu.. Hade jag inte blivit tvingad att följa med till Torgås hade jag tagit mig en smirnoff och njutit i solen, menmen. En annan gång antar jag..


Utcheck!

Jag sitter och funderar på hur jag ska göra med mitt liv, hur jag förtvivlat kastas fram och tillbaka. Att vela, att inte veta vad man vill bli. Det skrämmer mig. Jag vill att några inbjudande dörrar öppnar sig snart, jag vill verkligen det.

För dem som inte tror att jag försökt med Alfred, jag har letat efter ett jobb i västerås, men jag hittar inget. Och tills jag vet vad jag vill bli, så tänker jag inte ge upp det jobb som jag faktiskt trivs med. Så tills dess så infinner jag mig i Sälen, varför ska jag behöva lämna all trygghet och det jag trivs med? Jag vet att allt handlar om uppoffringar, men det är inte endast jag. Kanske anses jag vara ego, men tro mig eller inte. Jag har verkligen försökt att få detta att funka. Men samtidigt så ska jag inte behöva förklara mig för världen, för ingen mer än jag och Alfred vet sanningen bakom de stängda dörrarna hemma i norra brändan. Även om det skulle bli ett slut på våran saga så kommer jag alltid älska Alfred, och det är inte så att jag tänker sluta med det i första taget. Han är min bästa vän. Jag har bara väldigt svårt att acceptera att min bästa vän lämnar mig.












Till dig.
Tack för att du erkände, det är starkt gjort av dig. Jag blev mest irriterad att du inte kunde stå för att det var du, men nu gjorde du det. Det uppskattar jag väldigt mycket.

Ja, det finns ju många anonyma som jag vet, och jag vet vem du är.
Men du har ingen aning om vad kärlek är, och hur det är att ha distansförhållande.
8 år är alldeles för mycket, men det fattar du nog när du själv fått prova tre år som jag.
5 år till då, skulle inte jag orka. Det vore ju trevligt om du vågade stå för dina åsikter utan att lägga dig bakom namnet anonym. (det är inte många som läser min blogg så...)

Jaja.
Nu tappade jag helt fokus, jag skulle skriva om mitt begär efter popcorn och att jag inte kan låta bli att längta efter att få komma hem och se på desperata hemmafruar, funderar på att klicka hem lite fler säsonger, om inte min one tree hill box kommer snart. Har väntat i snart två veckor på att få se fortsättningen, men ack nej. Den är restad såklart.
Men som den anonyma flickan skrev jag ger mig själv fingret och avslutar det här inlägget med ett hånleende.

Om en timma och en kvart så stänger jag receptionen, det var meningen att jag skulle träna idag. Men båda mina "träningskumpaner" dissade mig, så vad vet jag. Jag har smällt i mig mat så jag skulle palla träna, kanske tar jag och går en promenad med Nalle när jag hämtat honom. Hur skulle jag klara mig utan min buse, han är mitt allt. Kommer nog behöva låna honom många nätter framöver. Kommer känna mig både ensam och ja.. Usch, pallar fan inte bli deprimerad.

Om 11dagar lämnar Alfred mig, då ser jag honom inte något mer. Då är det slutet på våran fairytale. Ni som börjar snacka med mig om distansförhållande ger jag fingret. Jag har haft det i 3 år, vi har varit tillsammans i 3½ år ungefär. Och ska jag då ha det i 5 år till, då dör jag. Det funkar inte för mig. Jag vill inte leva i ett förhållande där jag får sova ensam, äta ensam och dö ensam. Jag vill gärna dela mina minuter med den jag älskar. Finns det något som kallas äkta kärlek emellan oss, så kanske vi finner tillbaka till varandra om fem år, vem vet. Den som lever får se.
Usch, jag börjar redan bli deprimerad och stöta bort honom, orkar inte gråta..

I helgen är jag ledig fre-måndag! Och de ska bli så jävla skönt!

Det är måndagmorgon, jag är på ett lysande humör, känner mig glad och uppåt. Kanske har det att göra med att jag ska få sluta runt ett idag, jag tror det har en bidragande orsak, jag bara misstänker det. :)
Igår såg jag en liten slump som skedde på min blogg och på en annan, jag kan inte låta bli att småfnissa lite åt det. Jag försöker intala mig själv att alltihopa är en slump, men vem vet? Detta lever jag på ett tag, tror jag? :)

Jag vet att det är en klyscha att säga att sommaren bara försvunnit, men det har den verkligen. Kan inte fatta att två månader bara rusar iväg, nu är vi inne på Augusti, och snart är jag arbetslös igen. Det låter deprimerande, men jag försöker inte att tänka på det så väldigt, jag är nöjd med min insats här på Caravan, och jag har gjort det bästa jag kan. Såjag är nöjd med sommaren. Men den är väl inte slut förrän i slutet på augusti.

Ha en fortsatt fin sommar.
På återseende!

Hm, när man söker jobb och det står att alla ska få svar, då väntar jag mig även ett svar också. Jag vill inte sitta och vänta allt för länge på ett svar, det tröttar ut mig. Jag vill helst av allt få svar direkt, men det kan man ju inte direkt begära. Men ibland önskar jag!
Detta är en pik.