LindaAntonsson

Jag sitter och funderar på hur jag ska göra med mitt liv, hur jag förtvivlat kastas fram och tillbaka. Att vela, att inte veta vad man vill bli. Det skrämmer mig. Jag vill att några inbjudande dörrar öppnar sig snart, jag vill verkligen det.

För dem som inte tror att jag försökt med Alfred, jag har letat efter ett jobb i västerås, men jag hittar inget. Och tills jag vet vad jag vill bli, så tänker jag inte ge upp det jobb som jag faktiskt trivs med. Så tills dess så infinner jag mig i Sälen, varför ska jag behöva lämna all trygghet och det jag trivs med? Jag vet att allt handlar om uppoffringar, men det är inte endast jag. Kanske anses jag vara ego, men tro mig eller inte. Jag har verkligen försökt att få detta att funka. Men samtidigt så ska jag inte behöva förklara mig för världen, för ingen mer än jag och Alfred vet sanningen bakom de stängda dörrarna hemma i norra brändan. Även om det skulle bli ett slut på våran saga så kommer jag alltid älska Alfred, och det är inte så att jag tänker sluta med det i första taget. Han är min bästa vän. Jag har bara väldigt svårt att acceptera att min bästa vän lämnar mig.












Till dig.
Tack för att du erkände, det är starkt gjort av dig. Jag blev mest irriterad att du inte kunde stå för att det var du, men nu gjorde du det. Det uppskattar jag väldigt mycket.