Tankar......
I've never felt this way before
Everything that I do
Reminds me of you
And the clothes you left
They lie on the floor
And they smell just like you
I love the things that you do
Den här lilla textraden förklarar mycket.
Det finns så många sådana som matchar in på tankar och känslor justnu.
Jag minns när jag första gången såg en kille på parkeringen, jag låter bli namnen denna gång tror jag. Han hade en skinnjacka på sig och hade lockigt hår under någon form av jätteful mössa. Då trodde jag att han var mannen i mitt liv, han skulle jag ha. Han skulle jag kämpa för. Men hur kunde jag vara så dum att tro att Malungs värsta player skulle falla för mig, och låta bli alla andra tjejer?
Men ja, han uttnyttjade situationen. Han rykte och slet i det stackars fjortishjärtat jag en gång bar på, men som mognat med tiden.
Han tog min oskuld, det gjorde han. Jag ångrar det inte idag, men samtidigt önskar jag att jag hade gett den till någon som älskade mig tillbaka, och inte sa till mig att jag var en söt tjej som man gillade som vän. För även det var ju en lögn. Men jag är glad att den hände, att jag en gång för alla fattade. Eller för att hålla oss till sanningen så fattade jag inte, inte förrän nu. Men någon annan kille höll mig underhålld.
Jag såg honom nog första gången på en dansbandsvecka, han gick med sin flickvän, så jag tänkte nog inte på det. Men när jag dansade med mina kompisar på dansgolvet så kände jag en sån intensivblick mot mig. Det var verkligen en blick att dö för. Men den blicken visade sig bara ha med en sak att göra, han var hög. Jag kan inte fatta idag att jag stod fast vid honom så länge som jag gjorde. Tog all skit bakom ryggen, och precis framför mina ögon. Han kaste mycket skit på mig. Verkligen. Tex. Alla tjejer han skaffade. Jag kan inte ens räkna på en hand.. Men samtidigt gav han mig hopp när jag väl gett upp. Så att han visste att han hade mig där.. Om jag en gång skulle försvinna.. För jag hade inte en jävla chans.
Men han flyttade iallafall härifrån, och det var nog min räddnig.
Jag vet inte om jag håller mig till ordningen men jag ska försöka.
I nian började jag umgås intensivt med tjejerna som var ett år äldre än mig, och det visade sig vara en tid av lycka. Med massor av vänner att älska. Men samtidigt mycket sorg och svek.
Det var en kille (jag ska nämna att nästan alla killar på denna tiden gick på snowboardgymnasiet. suck) .. Han liknade nog för mycket kille nummer ett, det var nog därför jag föll för honom. Och gud vad ont det gjorde.
Han ville bara åt en sak, sex. Och det fick han såklart. Gud vad naiv man var. Sedan fick man veta den inte så roliga sanningen, han hade en flickvän. Några mil ifrån Malung. Jag fick så himla dåligt samvete. Hur kunde jag ha gjort en sådan sak? Vi träffades aldrig mer. Tack för det.
Sedan hittade jag en skidkille, en kille som fick mitt självförtroende att falla till botten..
Han uttnyttjade mig, talade om att han saknade sin flickvän, ringde mig sa att han saknade mig, berättade att han var skit intresserad av en lång snygg blondin. (Vill poäntera med detta att jag är kort och brunett) Men jag tror jag lät honom såra mig i ett år, vi var aldrig ett par. Men det kändes som det. Vi träffades nästan varje dag, men ja. Han skämdes nog för mig.. Efter att jag gått ifrån denna kille för sista gången, med ett trasigt hjärta så började jag umgås med en vän (kille) under tiden också. Vi umgicks mycket innan, men det blev mer och mer intensivt nu. Han var en av de bästa vänner jag någonsin haft. Vi kallade varann älskling och kramades länge. Jag kan sakna hans ärliga åsikter. Jag saknar min bästa vän ibland. Men jag tror vi båda var kär i varandra fast vid olika tidpunkter. Han försent dock. Jag fattade ingenting förrän det var försent.
Eller för mig nu, när jag ser tillbaka på det så gör det ingenting. För han har lyckats bra, och jag kanske har helt fel om att han hade känslor för mig, men jag tror inte att han skulle ha blivit så sårad och gick sin väg när jag hittade my number one. Inte han jag skrev om först.
Utan en kille som jag varit tillsammans med i snart tre år.
Killen som ingen (absolut inte jag) trodde att jag skulle bli tillsammans med.
Denna killes namn kan jag nämna, för det är honom jag i slutändan tänkte komma till i denna långa/korta berättelse. (Alla killar är inte med i denna historia, men de som sårade mest tror jag. Jag missade dock en, men han förtjänar bättre än att behöva bli "omtalad" i min blogg)
Alfred heter killen som hållt mig upptagen i tre år, och fått mig att inse att jag var så naiv och dum som gick på deras dåliga undanflykter och sms när de väl passade dem.
Jag ska vara ärlig att jag inte riktigt trodde att detta skulle hålla på så här länge, att jag skulle kunna ha en pojkvän som verkligen älskade mig för den jag är.. Och inte försökte förändra mig. Han skulle aldrig ge mig kommentarer som vissa andra nämnda gjort. Han skulle aldrig säga " Vilka vita ben du har, du borde sola.. " För en person som kan bli brun gör den åsikten nog inte så mycket, men för en person som inte kan bli brun, hur mycket man än vill.. Det tar hårt. Och Alfred han har byggt upp mitt självförtroende, och jag är skit rädd att han ska försvinna och lämna det halvuppbyggt.
Men sedan en insident, som får mig att tveka. Att inte tro på detta förhållande var när han som borde känna mig bäst, bättre än min mamma vissa gånger. Köper något, som jag i princip avskyr i julklapp. Det var som en käftsmäll. Han tycker inte att det är någon big deal. Men jag kan inte sluta tänka på det. Min pojkvän känner mig inte som jag känner honom. På min student hade vi ett "Känna Linda Quiz" där jag hoppades att sätta dit min pappa, visa att han inte kände mig. Och jag trodde att Alfred skulle vinna. Men han var nästan sämre än min pappa, min låtsas pappa vann. Han kunde bäst, och det trodde jag inte.
Så jag är rädd att han tar mig förgivet när han säger att han tänker plugga i Stockholm eller Västerås.
För vad som än händer så har han förändrat mitt liv, men jag tror det kommer bli precis som förut om han lämnar mig.
Och det är nog det som tynger mig hela tiden.
Jag är rädd att mista min andra hälft, min stöttepelare.
Och jag vill att han ska vilja känna mig. Att han ska vilja komma hem, utan att känna att det är drygt att åka tre timmar.
För jag vill inte bli behandlad som jag en gång blev.
Jag älskar Alfred alldeles för mycket för det.
Hur mycket det andra killarna sårade mig, så skulle Alfred kunna såra mig ännu värre. För honom har jag äkta känslor för. Jag är inte kär i kärleken längre, utan i Alfred.
Och jag vill inte att någon ska ta det ifrån mig.
Så. Nu kan jag andas igen..
Everything that I do
Reminds me of you
And the clothes you left
They lie on the floor
And they smell just like you
I love the things that you do
Den här lilla textraden förklarar mycket.
Det finns så många sådana som matchar in på tankar och känslor justnu.
Jag minns när jag första gången såg en kille på parkeringen, jag låter bli namnen denna gång tror jag. Han hade en skinnjacka på sig och hade lockigt hår under någon form av jätteful mössa. Då trodde jag att han var mannen i mitt liv, han skulle jag ha. Han skulle jag kämpa för. Men hur kunde jag vara så dum att tro att Malungs värsta player skulle falla för mig, och låta bli alla andra tjejer?
Men ja, han uttnyttjade situationen. Han rykte och slet i det stackars fjortishjärtat jag en gång bar på, men som mognat med tiden.
Han tog min oskuld, det gjorde han. Jag ångrar det inte idag, men samtidigt önskar jag att jag hade gett den till någon som älskade mig tillbaka, och inte sa till mig att jag var en söt tjej som man gillade som vän. För även det var ju en lögn. Men jag är glad att den hände, att jag en gång för alla fattade. Eller för att hålla oss till sanningen så fattade jag inte, inte förrän nu. Men någon annan kille höll mig underhålld.
Jag såg honom nog första gången på en dansbandsvecka, han gick med sin flickvän, så jag tänkte nog inte på det. Men när jag dansade med mina kompisar på dansgolvet så kände jag en sån intensivblick mot mig. Det var verkligen en blick att dö för. Men den blicken visade sig bara ha med en sak att göra, han var hög. Jag kan inte fatta idag att jag stod fast vid honom så länge som jag gjorde. Tog all skit bakom ryggen, och precis framför mina ögon. Han kaste mycket skit på mig. Verkligen. Tex. Alla tjejer han skaffade. Jag kan inte ens räkna på en hand.. Men samtidigt gav han mig hopp när jag väl gett upp. Så att han visste att han hade mig där.. Om jag en gång skulle försvinna.. För jag hade inte en jävla chans.
Men han flyttade iallafall härifrån, och det var nog min räddnig.
Jag vet inte om jag håller mig till ordningen men jag ska försöka.
I nian började jag umgås intensivt med tjejerna som var ett år äldre än mig, och det visade sig vara en tid av lycka. Med massor av vänner att älska. Men samtidigt mycket sorg och svek.
Det var en kille (jag ska nämna att nästan alla killar på denna tiden gick på snowboardgymnasiet. suck) .. Han liknade nog för mycket kille nummer ett, det var nog därför jag föll för honom. Och gud vad ont det gjorde.
Han ville bara åt en sak, sex. Och det fick han såklart. Gud vad naiv man var. Sedan fick man veta den inte så roliga sanningen, han hade en flickvän. Några mil ifrån Malung. Jag fick så himla dåligt samvete. Hur kunde jag ha gjort en sådan sak? Vi träffades aldrig mer. Tack för det.
Sedan hittade jag en skidkille, en kille som fick mitt självförtroende att falla till botten..
Han uttnyttjade mig, talade om att han saknade sin flickvän, ringde mig sa att han saknade mig, berättade att han var skit intresserad av en lång snygg blondin. (Vill poäntera med detta att jag är kort och brunett) Men jag tror jag lät honom såra mig i ett år, vi var aldrig ett par. Men det kändes som det. Vi träffades nästan varje dag, men ja. Han skämdes nog för mig.. Efter att jag gått ifrån denna kille för sista gången, med ett trasigt hjärta så började jag umgås med en vän (kille) under tiden också. Vi umgicks mycket innan, men det blev mer och mer intensivt nu. Han var en av de bästa vänner jag någonsin haft. Vi kallade varann älskling och kramades länge. Jag kan sakna hans ärliga åsikter. Jag saknar min bästa vän ibland. Men jag tror vi båda var kär i varandra fast vid olika tidpunkter. Han försent dock. Jag fattade ingenting förrän det var försent.
Eller för mig nu, när jag ser tillbaka på det så gör det ingenting. För han har lyckats bra, och jag kanske har helt fel om att han hade känslor för mig, men jag tror inte att han skulle ha blivit så sårad och gick sin väg när jag hittade my number one. Inte han jag skrev om först.
Utan en kille som jag varit tillsammans med i snart tre år.
Killen som ingen (absolut inte jag) trodde att jag skulle bli tillsammans med.
Denna killes namn kan jag nämna, för det är honom jag i slutändan tänkte komma till i denna långa/korta berättelse. (Alla killar är inte med i denna historia, men de som sårade mest tror jag. Jag missade dock en, men han förtjänar bättre än att behöva bli "omtalad" i min blogg)
Alfred heter killen som hållt mig upptagen i tre år, och fått mig att inse att jag var så naiv och dum som gick på deras dåliga undanflykter och sms när de väl passade dem.
Jag ska vara ärlig att jag inte riktigt trodde att detta skulle hålla på så här länge, att jag skulle kunna ha en pojkvän som verkligen älskade mig för den jag är.. Och inte försökte förändra mig. Han skulle aldrig ge mig kommentarer som vissa andra nämnda gjort. Han skulle aldrig säga " Vilka vita ben du har, du borde sola.. " För en person som kan bli brun gör den åsikten nog inte så mycket, men för en person som inte kan bli brun, hur mycket man än vill.. Det tar hårt. Och Alfred han har byggt upp mitt självförtroende, och jag är skit rädd att han ska försvinna och lämna det halvuppbyggt.
Men sedan en insident, som får mig att tveka. Att inte tro på detta förhållande var när han som borde känna mig bäst, bättre än min mamma vissa gånger. Köper något, som jag i princip avskyr i julklapp. Det var som en käftsmäll. Han tycker inte att det är någon big deal. Men jag kan inte sluta tänka på det. Min pojkvän känner mig inte som jag känner honom. På min student hade vi ett "Känna Linda Quiz" där jag hoppades att sätta dit min pappa, visa att han inte kände mig. Och jag trodde att Alfred skulle vinna. Men han var nästan sämre än min pappa, min låtsas pappa vann. Han kunde bäst, och det trodde jag inte.
Så jag är rädd att han tar mig förgivet när han säger att han tänker plugga i Stockholm eller Västerås.
För vad som än händer så har han förändrat mitt liv, men jag tror det kommer bli precis som förut om han lämnar mig.
Och det är nog det som tynger mig hela tiden.
Jag är rädd att mista min andra hälft, min stöttepelare.
Och jag vill att han ska vilja känna mig. Att han ska vilja komma hem, utan att känna att det är drygt att åka tre timmar.
För jag vill inte bli behandlad som jag en gång blev.
Jag älskar Alfred alldeles för mycket för det.
Hur mycket det andra killarna sårade mig, så skulle Alfred kunna såra mig ännu värre. För honom har jag äkta känslor för. Jag är inte kär i kärleken längre, utan i Alfred.
Och jag vill inte att någon ska ta det ifrån mig.
Så. Nu kan jag andas igen..
Kommentarer
Trackback
