LindaAntonsson

Jag hatade mitt nyår, det var det värsta nyår jag varit med om. Jag firade tolvslaget i sängen, tittandes och hoppandes att livet kunde bli som i OC. Men det blir det aldrig. Och jag förlåter nog aldrig. Jag kan inte sluta tänka på hela händelseförloppet som fick mig att ta mitt pick och pack och dra hem. Att ni ens vågar säga att ni känner Alfred mer än jag, jag känner honom ut och in, ni känner bara det ni vill kännas vid. Men jag har insett i detta skedet, att Alfred känner inte mig, och det gör mig riktigt rädd. Jag trodde man kände varandra efter tre år tillsammans, men de gör han inte. Jag skulle kunna göra ett quiz med bara frågor om mig, och kanske skulle han ha 10 rätt utav  80, vem vet. Han förlorade iallafall mot Göran på min student, de små sakerna börjar tära på mig, inombords. Och sedan när vi sagt att vi ska vara ärliga, då hoppas jag att vi är det också. Eller hur? Men vad fan ska jag tro .... När är full brud säger (när hon håller i en jätteträkuk) Så här stor har iallafall inte Alfred, Sorry Alfred!" Vad fan ska jag tro? Ska jag tro på att det min pojkvän sagt till mig var sant, eller ska jag tro på henne, att hon sett det, som han säger att hon inte sett, att jag är ensam om att ha sett. Vad fan ska jag tro? Jag vet inte. Det är inte min grej att vara svartsjuk över att dom varit med varandra, för det var före min tid, innan jag ens var i hans tankar, så det är bara att acceptera. Men om han har ljugit, då är det inte acceptabelt, eftersom vi öppnat våra hjärtan och själar för varandra. Han vet allt om mig, eller jag trodde det iallafall. Jag har iallafall berättat, men om han la det på minnet, det var en annan sak. Det som även gjorde mig förbannad var att när jag och alfred nyss hade blivit tillsammans så ringde hon och raggade på Alfred, fast hon visste att han var upptagen. Därför tog detta hårdare än vanligt. Kanske var det fyllan som tog överhand också? Men jag tror inte det. Jag märkte även vilka som verkligen var mina vänner, och vilka som följer kappan efter vinden och går direkt efter jag pratat med dom till henne, hon som förstörde hela min början på året. Jag kan inte sluta tänka på att jag inte fick ha det perfekta nyåret, men en kyss vid tolvslaget, nej, jag låg hemma i min säng och skakade, med två täcken och raggsockor på mig. Ett perfekt nyår? Knappast. Kommer detta år fortsätta så här? Isåfall kan jag lika gärna lägga mig under mitt täcke och vänta tills 2009 är slut, för jag hoppas att det går fort.

Jag vill tacka två person, vars namn är lika, men stavas inte lika. Emelie och Emmelie.
Emelie för att hon lyssnade, förstod, men ändå inte tog någons parti. För jag vet att hon umgås mer med den tjejen som jag just då hatade mer än något annat. Så är en bra vän. Som lyssnar, men ändå säger: Ja, jag är vän med er båda så jag tar ingens parti. Men jag förstår dig också.
Tack för det.
Emmy, tack för du skjutsade mig hem, tog mig ifrån alla som slet och drog i mig. Det blev ju knappast bättre att alla skulle lägga sig i, men det fattar väl fan ingen person där inne. Tack Emmy.

Till skillnad från andra den kvällen så gick jag ifrån den personen, så långt det bara gick, så jag inte skulle pukla på henne, för våld löser inga problem. Men trottsallt skulle hon dit och försöka prata. Jag satt mig inte i ett tomt rum som var alldeles mörkbelagt för jag tycker det är skoj. Jag satt mig där för att vänta på att Emmy skulle komma hem och hämta mig.

Jag tror också att folk trodde att jag gjorde detta för att få uppmärksamhet, men även där förstod Emelie mig. Hon och jag har nämnligen pratat om saker. Hon sa: du och alfred bråkar ju aldrig. Då svarade jag henne:; Det gör vi, men vi försöker hålla det för oss själva, vi gör det inte offentligt.. det vill inte jag. Därför förstod hon att jag inte gjorde detta för det var skoj. Verkligen inte ..

Justnu... Är jag inte glad alls, helst av allt skulle jag vilja flytta härifrån .. fly härifrån och slippa se någon. men innerst inne, så vill jag bo här, hela mitt liv, i mitt gamla rum med randiga tapeter, det är min enda trygghet i livet.

Kanske är detta en form av terapi för mig att bara skriva av mig lite, säkert helt obegripligt för vissa, men jag vet ju att min blogg inte är den mest lästa, så därför vågar jag kasta ur mig allt detta.
Jag är besviken på många, och vill helst inte veta av dem på väldigt längre.

Nu är detta klart, nu ska jag sluta skriva. De som inte är intresserade hade kunnat sluta läsa för länge sedan. Men om du läste ända hit, så vill jag att du ska veta. Tyck för fan inte synd om mig, eller någon annan.
Eller jo, tyck synd om barnen i afrika. Dem är det riktigt synd om ..